Det ska bli riktigt kallt i Sverige i år. Det enda som saknas nu är snön. Precis som att du saknas mig. Jag har blivit förkyld lagom till det stora psykiatriprovet. Vaknar mitt i natten eftersom att jag lyckades somna kl 20:30 av total utmattning. Får för mig att tömma båda kattlådorna och gå ut med det. Ute är det rysskyla, men ack så vackert med alla jul-ljus från träden. Luften är så frisk och klar ute. Det känns magiskt att kunna gå ut såhär mitt i natten utan att något gäng står ute och hänger. Som försöker tränga sig förbi en in i porten för att värma sig. Även fast man vet att dem inte har något här att göra. Gängen här har inte något att göra någonstans i hela staden. Jag hör hur grannarna pratar med varandra. Även fast dem jämnt väsnas så har dem iaf varandra. Jag känner mig ensam så ofta. Ibland undrar jag om inte den här ensamheten är gentisk fast även självvald på något sätt. Jag har ju för flera år sen redan tröttna på människorna. Deras korkade ytlighet och svek. Jag känner mig som att jag tillhör något högre. Något som är utanför denna världen. Jag vet att det låter psykotiskt men det är så simpelt som att jag menar på att jag tillhör Gud. Visst det gör vi ju alla, men det är ju inte alla som tror på honom. Många tror att vi tror på någon snubbe i rymden för att se någon meningsfullaktighet i livet, men jag tycker att det som står i bibeln låter för logiskt för att inte kunna stämma. Läs själva så förstår ni vad jag menar.
Ibland tänker jag att jag kommer aldrig kunna ändra min livssituation. Att allting bara är ett evigt ekorrhjul. Att mitt öde redan är förutbestämt till att vara detsamma. Jag vet att jag är den enda som kan förändra mitt liv, men förutsättningarna har aldrig varit på min sida. Ibland förstår jag inte hur den kvinnan jag så länge avgudat har kunnat lyckas. När hon kommer från samma slumställe som jag själv gör. Vad gör hon rätt som jag aldrig får rätt? Jag fantiserar mycket nu om hur jag hade velat ha mitt liv. Långt blont hår, en man som älskar mig, ett fint hus på landet och ett jobb inom vården som det inte går att se något slut på. Ibland är jag även gravid i mina drömmar, men det är inget måste. Inte så länge det inte är med dig som pappa.
När jag började på Burger king så trodde jag att det äntligen skulle vara början på min positiva förändring. Men sen hände skolan. Det är som att mitt liv alltid tvärnitar och går sedan in på "fel väg" igen. Jag vet dock inte om denna utbildningen är fel väg för mig. Ibland känns det så för att det är svårt. Men tusan vem sa att det var lätt att drömma? Drömma har vi alla rätt till.
Jag nojar redan inför sommaren. Jag har redan hört av mig till två ställen. Ett här i stan och ett som ligger ute på landet. Det sistnämnda hade jag fått cykla till, men det gör ändå inget. Min cykel står ju bara där grön, snygg och bara skräpar just nu. Dock ändå rätt så tacksamt att slippa cykla runt nu i denna iskyla. Jag tycker synd om alla som har jobb inom hemtjänsten denna vintern. Speciellt på nätterna. Det måste vara som helvetet själv, fast kallare. De enda svar jag får är "Vi har tyvärr inte behov av fler timanställda just nu. Varsågod och sök igen senare till våren." Men till våren är det försent för mig. Jag känner att jag behöver förändra mina förutsättningar och mitt liv nu liksom.
Vad är ert sätt att överleva denna vintern på? Mitt är att gå halvt i ide. Dvs gå och sova så tidigt som möjligt och försöka ta hand om mig själv på bästa sätt. För som vanligt har jag hjälpt andra människor alldeles för mycket. Nu är det dags att jag tar hand om mig själv för omväxlingens skull.
PS, misären jag känner just nu är alltid den bästa författaren för mig. Jag vill vara så lycklig nu som jag var med dig, men vintern ger mig en kall frostbiten kram som jag inte kan slita mig ur. Min mage gör ont inför nervositet inför allting som komma skall.
