Så det är nu sorgearbetet börjar, I guess? I fredags blev jag tillsammans med världens underbaraste man. Men sen hände något som fick mig att se rött, som var liksom droppen. Han skyllde allt på sin deprission, tog mig för givet kände jag och jag fick nog. Nu såhär i efterhand kan jag säga rent ut att jag nog dumpade honom av ren ilska. Jag fick nog. Men samtidigt kände jag att jag fortfarande ville hjälpa honom så ringde och pratade med hans mamma. Då först var det som att hon hade öppnat mina ögon om vad jag hade förlorat. Han kom hit och sa liksom att han ska bli bättre nu. Jag gav han sådär halvt kalla handen för jag var fortfarande förvirrad. Men under kvällen så tänkte jag mer hela tiden, vad tusan vill JAG? Jag vill fortfarande honom. Jag kan inte se ett liv utan honom. Det är den tragiska sanningen. Så jag sa det senare på kvällen och då skrev han att han behöver vara ifred.
Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Kan inte sova. Vaknade med världens halsbränna och allt det här känns bara så fel. Det var inte såhär det skulle bli. Min första man sen tre år.. Sen Ls pappa. Han blev som en extrapappa och jag hjälpte honom med hans dotter som verkade tycka väldigt mycket om mig. Minns i fredags då vi blev tillsammans. Han jobbade och jag var hemma hos en tjejkompis och färgade hennes hår. Innan jag gick sa jag helt lyckligt att jag hade kunnat se mig själv gifta mig med honom i min hårfärg. Att jag vill behålla den för alltid. Jag har ju varit blond i somras och sen brun mot hösten och nu är jag rödbrun. Denna hårfärgen vill jag fortfarande behålla även om det inte har samma innebörd längre. Jag förstår inte. Jag var den enda stabila punkten i hans liv. Jag vill fortfarande vara det på något sätt. Jag vill fortfarande hjälpa honom. Jag vill fortfarande hjälpa honom med hans dotter. Men på vilket sätt? Hur kan man slänga iväg den enda stabila punkten i ens liv? Han sa han ville vara med mig imorgon när han ska försöka bli bättre. Det känns ändå bra. Fast sorgligt för jag hade velat vara mer för honom än jag är nu. Han säger att jag har gjort honom lycklig men att han inte vill såra mig mer. Well, det här med att han inte kan vara med mig på det sättet mer sårar mer än någonting annat. Han och hans dotter blev som min familj. Jag var t.o.m beredd att konventera för hans skull, skaffa ett till barn och först och främst komma över min flygrädsla och flyga med honom till Irland. Hur ska jag vara mot honom i skolan imorgon? Jag vet inte. Det känns som jag vet ingenting längre. Känner mig bara så jävla tom. Som att jag är död på insidan. För trots att han tog mig för givet som det kändes så när han väl mådde bra behandlade han mig som en drottning och respekterade mig verkligen. Varför kunde det inte bara få vara bra? Känns som jag aldrig ska få vara lycklig. När jag väl lyckas bli det så bara glider det mig mellan fingrarna pga olika anledningar. Jag svek honom. Jag gjorde det jag bestämde mig för att aldrig någonsin göra när vi väl blev tillsammans. Jag gav upp. Jag gav upp oss. Vad fan har jag gjort?
