lovethepain.blogg.se

 

Jag har märkt sen den 25e att jag har gjort helt fel med min läkeprocess tills idag. Jag gav mig en helg till att sörja. En helg är alldeles för lite men jag gjorde så för jag kände då i ren ilska att han inte är värd att sörja. Klart han är värd att sörja ifall han gjorde mig lycklig och det gjorde han. Innan honom så hade jag gått runt och känt mig död på insidan i tre år.  Det var han som gjorde så att jag till slut för första gången hittade mig själv någonsin. Han fick mig att växa som person. Fick mig att se världen med nya ögon och jag vet att jag hade samma effekt på honom.

 

 

Nej istället för att sörja så har jag kört på i 180 och det får jag ta tag i nu då. Jag har försökt dejta andra men det går inte när jag inte kan glömma honom. Då känns det bara som att vi är gifta och jag är otrogen. Jag tänker vara singel i ett helt år. Minst! Kvittar vem tusan som kommer i min väg nu. En killkompis försökte övertala mig på facebook att äh du kommer bli snart kär igen sen är han glömd. Men så är det inte! Ifall det hade varit så då hade jag inte haft något rent hjärta, vilket jag vet att jag har.

 

 

Jag har dåligt samvete nu för att jag har varit så ilsken på honom. Han kan faktiskt inte hjälpa att han är sjuk. Depression är en sjukdom. Hans depression var delvis det som dödade vårt förhållande. För han puttade bort mig mer och mer så till slut fick jag sinne och började bråka jättemycket med honom. Det pallade han inte med så han dumpade mig. I den vevan var det. Men efter det tog slut så var det som att han tog mig med sig för jag blev som en ny person i mina desperata försök till att försöka komma över honom. Jag blev så trasig så jag visste inte vem jag var. Sen när utmattningen kom ganska så nyligen så började jag förstå vad jag sysslar med egentligen. Att man liksom inte bara kan springa ifrån sig själv på det där viset. Man ska faktiskt älska sig själv också. Jag älskar mig själv i den personen som han gjorde mig till och den kvinnan tänker jag bli igen. Eller jag har redan blivit henne nu idag. Jag bröt ihop som tusan för Nadja i telefonen och sa att nu pallar jag inte mer. Jag vill inte fortsätta utan honom. Sen blev jag liksom arg på mig själv och började möblera om hela mitt rum till hur det såg ut när vi var tillsammans. Min säng stod i min trygga hörnan och rummet var allmänt utrymt så att jag hade plats att träna på. Efter det kändes det redan bättre. Mella gjorde mig sugen på cesarsallad men jag hade lovat Liam korvstroganoff idag till middag. Då sa han "Mamma jag kan äta sallad med dig!" Lilla hjärtbarn, vad han gör mig glad. Så sallad blev det. Sedan orkade jag fixa mina naglar inför avslutningen, bestämt mig för att vara mer i skolan, medverka på min avslutning och ikväll testade jag på yin yoga som jag tänker fortsätta med i en vecka framåt och sen efter en vecka har gått så testar jag andra yogaövningar. Yoga är ju det skönaste jag vet och alla spänningarna bara släppte i kroppen ikväll. Det var så skönt! Jag har liksom inte känt mig fri förrän idag. Jag har murat in mig här hemma och bara försvunnit... Men nu är jag tillbaka igen med råge. Detta ska gå! Det måste gå! 

 

 

Jag älskar ju fortfarande honom med hela mitt hjärta och hoppas att han en dag också kommer hitta en väg som funkar för honom. Som gör honom lycklig. Som får honom livsglad igen. Jag hoppas att han inte går runt och hatar mig. Alla kärleksböcker jag läser handlar fortfarande om oss och vår kärlekssaga är fortfarande min favorit. Ingenting klår den för det var så äkta. Jag tror ingen förstår hur ont det faktikst gör att förlora någon som man hade kunnat dö för.