Denna helgen har fyllt mig med nya insikter om hur jag vill ha livet. Om att jag inte borde vara så himla gravallvarlig hela tiden för hur allvarlig man än är så kan faktiskt saker och ting ändå gå åt helvetet. Jag vill ta livet lättare. Känns som att enda sen mina föräldrar dog när jag var i tonåren så har jag tagit livet jätteallvarligt. Kanske inte så konstigt med andra ord?
Denna helgen har jag endast ägnat åt några få saker: Min soffa, gråta ut ordentligt(har bedövt mig med läxor och vänner hela veckan så jag har inte riktigt kunnat ta in vad som har hänt och så), min katt, te, god mat och Greys anatomy såklart. Älsklingsserien! Det är verkligen viktigt att låta sig själv sörja när man blir lämnad ensam. Jag har bestämt mig för att lägga kärleken på hyllan, låta mitt riktiga hår växa ut, bara sminka mig med mascara, ha uppsatt hår så ofta jag kan, jobba hårt, köpa nya kuddar till sängen(exet fick mina bästa) och köpa en ny mer vuxnare garderob. Som jag ändå har velat göra länge. Men Gud ska veta att jag har haft ont och tyckt att detta var det mest orättvisaste jag varit med om på länge. Men livet går vidare och min serie fortsätter också...
Det kommer ta ett bra tag för mig att ens orka träffa någon igen på det där sättet. Känns som jag alltid har låtit min dörr stå på halvglänt för vem som helst att komma in egentligen men efter denna omgången är det slut med det. Jag har klarat mig bra ensam i tre år så varför skulle jag inte klara av resten av livet ensam lika bra? Sen om jag mot all förmodan blir kär i en riktigt stabil man så säger jag väl heller inte direkt nej. Säger bara att det får gärna ta några år för den mannen att dyka upp eller inte alls om så må vara.
"Var glad åt det du har, istället för att vara ledsen över det du inte har" - det må låta klyschigt men den klyschan tänker jag bosätta mig i just nu, helst för all framtid. :)
