Detta året än så länge är det galnaste året någonsin. Ibland känns det verkligen som att allting ska gå käpprätt åt helvetet. Då sitter man verkligen där med andan i halsen. Eller snarare andnöd. Man tror att nu är det slut. Stressen gör en alldeles snurrig. Man blir så jävla trött då det krävs massa energi av en att ha det så. Man tror helt enkelt att man ska dö för så illa är den där ångesten. Sen så löser det sig med ett hårstrå. Då är lättnaden så stor att man bara vill lägga sig som en fläck på köksgolvet. Då blir det en ny slags tröttnadhetsgrad. Allt är så ostabilt. Upp och ner hela tiden. Jag längtar till 14e juni. Det är mitt magiska datum. Det är då allt kommer lösa sig. Jag bara vet det med lättnaden i hjärnan. Vad hade jag då gjort utan Gud, mindfulnessen, mina närmsta vänner, Liam, JosefinochVanjapodden och alla mina andra mirakelfixes i livet? Jag vet helt ärligt inte. Inte hade jag klarat mig ensam iaf.
Lyssnar på Timbuktu och kollar på hårinspobilder nu när jag har kortare hår. Hade jag kunnat gå till en riktig frisör så hade jag nog klippt upp det till hackan faktiskt. Gjort en sån kort page. Riktigt kort! Tycker det är så häftigt att jag har så stor självkänsla att jag klarar av att ha kort hår nu. Jag passar ju jävligt bra i det och det är så himla bekvämt. Och jag är en sån där brud som alltid har velat ha långt hår. Visst är det absurpt när man tänker på det? Fick inte ens hårångest när jag klippte av hela hästsvansen utan det var endast ännu en ny sorts lättnad som uppstod. Men det är pga min hårhistoria. I tonåren färgade jag jämt sönder mitt hår så därför var jag tvungen att ha kort hår. Fick jag det nedanför axlarna ens då kunde jag vara lycklig liksom. När jag var 21 år och ett treårigt långt förhållande tog slut då rakade jag av hela håret för första gången. Personen jag hade varit tillsammans med hade tvingat mig att ha platinablondt hår. Så jag ville ha en nystart och fick den nystarten jag så länge hade längtat och suktat efter. Sen efter Liam kom så tappade jag stora tussar av håret pga för mycket graviditetshormoner så var tvungen att raka av hela håret minst två gånger. Mitt senaste ex tjatade också om att jag skulle ha långt hår och vissa av mina vänner så nu har jag fått en nystart med håret åter igen. Sen känner jag med att jag nöjer mig bättre med kort hår. När jag ville ha det långt så var det liksom aldrig tillräckligt långt. Aldrig bra nog. Förstår ni vad jag menar? Dessutom blir det ju billigare att ha kort hår gällande hårfärger, håroljor, schampoo osv osv.
Nu är mina tankar att jag kommer fortsätta ha kort hår. Jag ska spara ut min riktiga hårfärg för att sedan färga det ljusbrunt. Sen ska jag ha samma frisyr som Noora. Såg en tjej ute idag som var en äkta Noorakopia , iaf med håret. Jag dog lite så fint hennes hår var. Riktigt glänste i vårsolen. Ska även byta frisör då dem jag har nu inte ens svarade på mitt mail när jag ställde in. Där gick droppen på det stället. Vi har ändå tusen andra frisörer i den här staden.
Måste förresten tipsa om tre bloggerskor vars hår jag verkligen ÄLSKAR:
http://josefindahlberg.se/
http://dreakarlsen.com/
http://vanjawikstrom.se/
Ni som läser min blogg får jättegärna tipsa mig med bloggbrudar vars hår ni är inspirerade av. Gärna korthåriga men långhåriga går med bra. :)
