Alltså allting är så upp och ner i mitt liv just nu så jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Så därför kommer jag tillbaka hit till bloggen för att så säga ventilera mig. Slash lufta av mig. På något sätt så kommer jag alltid tillbaka hit. Det är som att detta har blivit min trygga plats i cyber-rymden. Designen vill jag ändra då jag inte är så himla träningsintresserad längre. Jag försöker iaf inte hänge hela mitt liv åt träningen längre. Känns mer just nu som att jag bara försöker hålla mig flyande.
Jag önskar att vi kunde ta allting från början. Hur jag började känna att jag inte mår bra. Det var att jag träffade mitt ex efter en sommar där jag blev sexuellt utnyttjad av en s.k dejt till mig. Efter detta svor jag till Gud att aldrig mer ha någonting med män mer att göra. Men på sommaren upptäckte jag en man som jag började tycka var söt och jag kände igen honom från min folkhögskola. Redan sommaren 2016 så började det EGENTLIGEN. Det började med att jag hälsade på honom lite då och då. Ibland sa han ingenting utan såg bara osäker ut och ibland kunde där komma ett litet hej tillbaka. Sådär blygt ni vet.
Sen på hösten började vi skolan igen. Han var den första bland de nya eleverna som jag la märke till. Jag tänkte fan han ser ju intressant ut. Han påminner om mina killkompisar där hemma från landet. Det var först i september jag sökte ordentlig kontakt med honom. Tredje september kollade jag in hans fbsida och då upptäckte jag att han precis som jag gillade skräckfilmer så jag frågade om han ville se den nya Conjuringfilmen med mig. Det ville han och vi bestämde träff redan kvällen efter. Jag minns fortfarande hur nervös jag var. Jag minns hur vi liksom träffades i mitten utav våra gator för vi bor typ på var sin ända. Han såg så mysig och stilig ut där han spatserade fram. Jag minns att han behövde handla toalettpapper på Citygross så det var det första vi gjorde. Kändes vuxet och sådär. Minns när det första som slog emot mig när jag kom in till hans lilla lägenhet den här doften av starkt rengöringsmedel ala Ajax. Minns att han berättade att han hade städat hela dagen för att jag skulle komma den kvällen. Jag tyckte det var lite skumt för jag kom dit i mina mjukisbyxor och tänkte att detta var väl ändå ingen dejt eller hade jag missuppfattat något? Mina misstankar om att det var en dejt kom ännu mer när han satt nära mig när vi kollade på filmen. Efter filmen så började han fråga random frågor som om jag hade mycket piercingar eller en gömd någonstans? Tatueringar visste han ju att jag hade. Jag sa att nej mina piercingar tog jag ut efter jag blev gravid med Liam för då fyra år sen. Då sa han jaha vad bra för mina föräldrar är lite emot tjejer som har sånt...Han hade haft flickvänner med sånt innan och då hade inte hans föräldrar blivit särskilt förtjusta i dem. Då sa jag "Vänta lite det här är väl ändå ingen dejt?" och han svarade "jodå du skrev ju på fbchatten att du ville dejta mig. Jag tyckte att du var lite framfusig men bestämde mig ändå för att träffa dig ikväll." Jag blev lite ställd för jag hade inget minne utav att jag hade skrivit så på chatten överhuvudtaget. Men så tänkte jag visst det är väl klart jag är väl fortfarande lite skadad efter det som hände med han andra i somras. Så visst kunde det hända att jag hade tagit intiativet till det för att liksom trösta mig själv och komma över det som hade hänt.
Dagen efter träffades vi i skolan på mattelektionen efter att jag hade varit och tagit cellprov för att kolla så att jag inte hade livmodershalscancer. Jag hade ont och han tyckte synd om mig. Minns hur det kändes sen på rasten att sitta där med honom i grupprummen och bara prata. Allt var så nytt och spännande. Förresten så tror jag att vi pratade på en svenskalektion innan vi bestämde träff hos honom. Läraren hade gjort någon lära känna varandra lek och jag hade min sushitröja på mig som han gillade. Det var nog efter detta som jag kontaktade honom på fb för han visade ett genuint intresse redan då.
Jag minns hur vi gick träningsrundor med mina två närmsta tjejkompisar. För du hade varit inom militären så du visste minsann hur man tränade. Minns hur vi gick där vid havet och skrattade alla fyra. Minns hur vi gick till utegymmet och tränade där en stund. Du visade oss hur man skulle göra på varenda grej. Minns hur vi nästan kysstes på den där bänken vid torget. Om inte min tjejkompis som precis blivit sårad av en annan man kom i närheten så hade vår första kyss varit då. Istället kom den långt senare när jag skulle följa med dig till katolska kyrkan. Du frågade om du kunde få en värktablett mot din tandvärk. Så du fick en och jag begärde en kyss tillbaka. Minns hur ditt skägg kittlade mig. Skägget som jag till en början hatade men som jag senare skulle börja älska.
Den 25e november blev vi ett par. Jag frågade dig helt random i skolan som den tok-kära tonåren jag kände mig som fast jag visste innerst inne att vi var vuxna. Du kom till mig på natten och sovde över efter ditt kvällsjobb på restaurangen i en närliggande stad. En incident hände och jag dumpade dig pga det dagen efter. Senare när chocken hade lagt sig så ångrade jag mig. Men du hade redan slutit dig i ditt skal. Sa att du behövde tid. Den vintern satt jag bara och väntade på dig hemma i en hel månad. Varje dag ägnade jag flera timmar åt Greys anatomy för det var det enda i mitt liv just då som jag gjorde väntan värd.
Inte visste jag då hur mycket du skulle komma under mitt skinn. Inte visste jag då att du så brutalt skulle förstöra det vi hade gång på gång pga ditt narcistiska beteende. Inte visste jag då att jag borde ha skitit i att vänta på dig och bara gått vidare med mitt liv. Inte visste jag då att jag skulle sitta här nu och må dåligt och känna mig så till grunden och botten förstörd. Inte visste jag då att du skulle ge mig psykomatiska(håret började trilla av varje gång du lämnade mig och idag sitter jag med flera innebrännare i ansiktet) men att kämpa med. Inte visste jag då att varje vinter skulle jag gråta efter dig. Inte visste jag då att du var den jag inte kommer att kunna komma över någonsin. Inte visste jag då att jag skulle sitta här nu och sakna dig så jävla mycket. Jag antar att skrivandet är mitt enda terapisätt där jag riktigt kan bearbeta det som har hänt och på så sätt komma över dig en gång för alla. Det är iaf vad jag hoppas på nu med denna bloggen.
Ännu ett halvår har gått åt helvetet pga den mannen och jag svär på Gud att kontaktar han mig igen så kommer jag inte släppa in honom mer i mitt liv. Just nu bara saknar jag den starka livsglada träningsgalna kvinnan som såg något positivt i allt.
