Det känns som att jag står och famlar i ett evigt mörker. Jag sitter i badkaret med min kortklippta page, jag sitter ihopkrupen i det melondoftande vattnet och svarta tjocka tårar rullar ner i det gröna vattnet. Jag vet inte vem jag är längre. Knappt vad jag gör. Jag vet bara att jag måste hitta en väg ut ur det här. Jag klarar inte av att vara kvar i samma stad som honom längre. Jag måste ut! Jag måste här ifrån. Det kvittar vad folk säger längre. Det kvittar om folk så ser detta som min flykt. Då får det i såna fall vara det. Det kvittar vad detta än är bara det blir bra till slut. Bara jag blir okej till slut. För just nu är jag allt annat än okej. Jag börjar komma in i samma saknad, samma sorg efter honom. Jag orkar inte det mer. Det blir för mycket. Jag exploderar! Jag måste behålla någon slags självbevarelsedrift efter dig. Jag vill ha det jag hade med dig. Med mig själv. Så nu tänker jag bygga upp drömmen vi hade tillsammans, fast jag är ensam. Jag gör det ensam denna gången.
Min dröm är att flytta här ifrån. Att må bra igen. Att kunna ta hand om mig själv igen och inte bara glömma bort mig själv. Visst jag äter fortfarande nyttig mat men äter alldeles för mycket utemat pga noll ork och jag tröstäter godis. Denna självdestruktivitet måste få ett slut. Visst många kanske tycker jag är överdriven nu. Kanske ni ser alkohol, droger och att skära sig själv vara självdestruktivt. Men den skiten har jag redan varit igenom för många år sen. Nu har jag som sagt en ny sorts självdestruktivitet som hindrar min dröm. Vår dröm var att flytta ifrån stan och ut lite mer på landet. Nu tänker jag göra detta för mig och min son. Jag ska lyckas! Hur läskigt det än må tyckas att flytta flera mil ifrån ensam är. Jag vet knappt hur jag ska få ihop det här. Bara att jag vill lyckas. Jag tänker på Jonna Jinton. Hon flyttade ju från sin stad Göteborg till sin hemby långt upp i Norra Sverige. Klarade hon av den resan själv så klarar jag av detta. Jag vill hem nu. Jag vill bo närmare mina fosterföräldrar för dem missar så himla mycket av Liams uppväxt. I år har jag verkligen stängt av helt att tänka på det pga jag har helt enkelt inte orkat för det gör för ont. Men ibland måste det göra ont för att action ska kunna hända.
Nu ska jag stänga ner laptopen och bara njuta av mitt chaite. Sen ska jag bara läsa och försöka sova ett tag imorgon bitti. Sen tänker jag ta den där höstpromenaden imorgon som jag så länge velat göra. Jag tänker gå där, utan att tänka på dig. Jag tänker glömma all gråt, att du bjöd mig på fest ikväll och att jag drömt drömmar om dig hela denna veckan. Det får göra ont, men jag säger hejdå nu till mitt gamla liv. Det är dags att börja om på nytt. Jag är så trött på att vara fast och ofri.