Jag har hamnat i en väldigt kenpig sits just nu. En sits där jag känner mig som ensammast i hela världen. Som att allt och alla har övergett mig. Som att jag faktiskt får dra hela lasset själv denna gånen och det får jag också. Det är såhär att i måndags två timmar efter att pappan hade hämtat sonen på dagis fick jag ett sms om att jag kunde komma och hämta honom igen och att han inte kunde berätta vad som hade hänt. Jag satt på naturkunskapen i två timmar och var jätteorolig över vad som skulle möta mig senare när lektionen var slut. Då visar det sig att sonens pappa hade hamnat i seperation med sonens styvmamma. Så pappan har bokstavligt talat dumpat över sonen på mig. Helt plötsligt har jag gått från varannan vecka till att bli heltidsmamma. Om man inte själv är med om denna förändringen så förstår man nog inte heller hur stor denna omställningen faktiskt är. Nu är jag bara livrädd att sonens pappa plötsligt ska dyka upp igen om en längre tid framåt och bara riva upp allting igen med att ta tillbaka sonen. Ska googla lite om vad man ska göra och så. Försöka förberedda mig. Jag har redan förberett mig lite med att storhandla mat och byta abonemang på internetet så sonen ska få låna min ipad till att få spela lite.
Denna veckan har jag dessutom blivit väldigt sjuk. Jag har nog fått halsfluss så allting känns extra kämpigt. Men allt är kämpigt just nu. Hamnat i en jättetuff period där hela min världsbild känns osäker. Funderar på att ta en bloggpaus tills jag får allt på ett mer stabilare plan kanske, samtidigt som det är så himla skönt att kunna skriva av sig här. Märkte idag att jag har gått upp fem kg pga allting. Det är hälften av vad jag gick upp som gravid så tycker det är lite pinsamt. Hur har mitt liv kunnat bli såhär omkullkastat? Jag började detta året med ett förhållande och ett träningsschema som jag trivdes i. Liksom från att gå från det till att hamna i totalt kaos. Känns som att jag är på botten nu nästan. Det har gått utför väldigt fort i just denna ertappen = pojkvän otrogen, gör slut via facebook, jag klarade ej hemtjänstjobbet, fick veta att jag inte är stresstålig nog för att jobba inom vården vilket jag velat göra sen tonåring, jag blev väldigt sjuk psykiskt, jag blev väldigt sjuk fysiskt och så nu toppen på isberget det här med sonens pappas plötsliga försvinnande. Jag menar jag sitter här och vet absolut ingenting. Kanske vi hörs igen till sommaren då jag vet lite mer än såhär.
Ciao!