Nu är vi istället ett år framåt alltså på rätt årtal som vi är på nu. Låter detta förvirrande? Låt mig förenkla det för er. Vi är på januari 2018. Dagen innan han skickade vänförfrågan till mig på facebook så hade jag smågrälat eller vad man nu vill kalla det med någon snubbe från Happypancake som jag inte ens minns namnet på just nu. Minns bara att han var så snygg och jag fann ett intresse för honom. Han gillade inte min facebook eftersom att jag alltid använder snapchatfilter på mina profilbilder och i hans värld så gick inte detta för sig. Då bestämde jag att nej nu jävlar rent ut sagt får det vara nog med män. Jag tänker fortsätta vara singel nu vad som än händer... Föga visste jag då att han skulle skicka ett DM till mig på instagram. Inte snubben från HP då utan HAN.
Han övertalade mig efter ett par mail att jag skulle komma över på te. Efter att jag gjorde det så gick vi tillbaka hem till mig. Jag minns riktigt i detalj hur vi satt i min soffa vilket som kändes i en timme. Hur han sa att jag var den enda kvinnan för mig. Han kunde för allt i världen inte tänka sig vara tillsammans med någon annan heller så jag var tvungen att ta tillbaka honom. Jag tänkte att jag kunde inte ta mer skada än jag tidigare hade gjort. Herregud det hade gått tio månader och jag tänkte på tio månader hinner man förändras en del. Det skulle senare visa sig att jag hade fel. Vilket är så jävla orättvist. För jag ville ha mitt lyckliga slut som alla andra. Jag ville VERKLIGEN att jag, han, hans dotter och min son skulle vara en familj.
Början var underbar som den alltid är. Jag hade dock blivit sjuk av alla p-sprutor jag hade tagit. Så jag fick veta denna våren att jag var ”tillfälligt steril” så jag fick ironiskt nog p-piller för att balansera min livmoder igen. Jag åt de jävla tabletterna endast för att vi ville ha barn. Jag tänker spola fram redan till slutet för varken ni eller jag kommer orka med allt gulligull ändå. Vi planerade som sagt barn ihop. Vi försökte flytta ihop flera gånger men pga omständigheterna så funkade inte detta. Jag köpte bebissaker och efter att jag var tvungen att dumpade honom då han inte ens kunde vara man nog att dumpa mig i och med det var han som ville dra igen. Så trodde jag ett litet tag att jag faktiskt var gravid. Som tur var var jag inte det.
Allting slutade med vad jag kallar för en bruten förlovning. Det började en kväll när jag kom hem från jobbet. Vi hade pratat mycket om hur mycket vi ville förlova oss till allas stora förfäran. Den kvällen bara exploderade något inom mig för jag hittade vad jag tyckte var den finaste ringen jag någonsin hade lagt mina ögon på. Så jag gick och sög på den karamellen enda tills nästa kväll då jag hörde av mig till honom för jag hade funderat lite hur jag skulle lägga fram det och så. Han blev verkligen paff när jag sa att jag ville köpa ringen och ge honom den så kunde han förlova sig med mig när han kände sig redo. Så hade han ringen så länge... Han hade nämligen inte råd med just denna ringen och det visste jag. Först sa han ”självklart älskling..” och pussade mig i pannan. Jag var som lyckligast i det ögonblicket och ibland känns det som att jag fortfarande är fast i den där omfamningen när det bara fanns vi två i hela jävla världen.
Men dagen efter när han mötte upp mig efter en arbetsintervju så märkte jag att han var smått irriterad så jag kände på mig redan när vi kysstes att detta kanske var vår sista kyss någonsin. Herregud vad rätt jag skulle komma att ha. Vi gick till butiken där ringen väntade på oss. Men när vi väl kom in där så började han kolla runt på en massa andra ringar och jag bara kände ”vad gör han?!” Då visade det sig att han ville köpa en annan ring till mig och han förstod inte mig alls så jag bara sa nej då blir det inget. Jag köpte en sak till min fostersyrras sons dop och gick hem. Sen ångrade jag mig och ringde ändå honom. Jag är en sån som alltid vill reda ut alla felen i ett förhållande. Även om det inte är jag som har gjort fel. Då sa han sårande saker till mig som ”Varför ska du förstöra allt när jag bara ville förlova mig med min flickvän?” Han kände skam och den valde han att lägga på mig den här dagen. Jag lät han vara och kontaktade han senare på kvällen när jag tänkte att han hade lugnat ner sig. Men det var för sent då. Musslan var som sagt redan sluten. Jag gick och jobbade nästa dag och skrev sms till honom om jag kunde få komma hem till honom och förklara allting. Lösa det på något sätt. Men då hade han stuckit till sina föräldrar där som en slags tillflyktsplats. Så jag lät honom vara i ytterligare tre dagar. Jag försökte tålmodigt vänta ut honom. Till slut försökte jag ringa honom. Han svarade inte. Jag skrev på chatten att jag inte orkade vänta på honom mer. Att jag var tvungen att gå vidare annars skulle jag bli galen. För han visste inte längre efter allt detta vad han kände för mig och då kände jag bara rakt upp och ner att vår kärlek för alltid skulle vara död..
Så att på den vägen är det. Jag har förresten kanske blivit sjuk igen. Andra gången för i år. Dem har hittat en knöl i mitt vänstra bröst och jag är rädd för att jag nu har fått bröstcancer av p-pillrena och alla p-sprutor jag har tagit under dessa två åren med honom. Men vi får se. Resultatet får jag väl på torsdag. Nu tänker jag sätta mig och äta frukt och själsligt dö för detta var skitjobbigt att skriva tre inlägg under samma dag. Men samtidigt var det himla skönt att få ut allting.
Jag kan erkänna att jag tyckte att han var ren perfektion i allt han gjorde, för varje steg han tog, det han gav mig, all glädje och all sorg. Jag trodde att vi skulle ha allt. Jag trodde att han var mitt liv. Ingen kan någonsin förstå hur ont jag har inombords. Ingen kan någonsin förstå det vi hade eller ta det ifrån mig. För jag bär det inom mig varje dag. Jag tänker vara stark. Så om inte för min egen skull så för Liams skull. Han ska inte behöva se sin mamma gråta mer. Det har jag lovat honom. Jag kommer komma vidare på något sätt.
