Enligt psykiatrin så är bortträngning en del av hjärnans försvarsmekanismer. Det kan jag faktiskt hålla med om en ensam lördag som denna. Sitter och kom just underfund med att jag minns inte ens hans portkod. Detta är ju väldigt framgångsrikt för mig som har memorering gällande koder på väldig automatik. Så detta är väldigt udda för mig i och med denna kod har varit inpräntad i min hjärna i sådär två års tid och först nu har jag glömt den.
Det kommer bli ett evigt ältande på denna bloggen till en början. Men jag har tänkt skriva kanske två st inlägg till om just det här. Iaf som jag har planerat det nu. Sen kanske jag kan gå vidare och skriva om annat. Självklart kan det finnas stunder då jag kan behöva älta lite till och då kommer jag göra det. För min blogg är till för mig och ingen annan. Detta är ju min bearbetning och sen får väl folk tycka att jag är dryg som sitter hemma ensam en lördagskväll och ältar om ett ex. Må så vara! Då får det vara såhär. Så länge jag kommer över det så är jag nöjd.
Jag tänkte börja med nästa år. Förra inlägget var året 2016 för er som missade det. Nu är vi på år 2017 och vi skulle då bara vara tillsammans i nästan fyra månader innan han ändrade sin relationsstatus på facebook till singel. Det var nämligen så han gjorde. Han kunde inte ens dumpa mig på ett korrekt eller lämpligt sätt. Det började med att vi bråkade som tusan på chatten och just nu kommer jag inte ens ihåg över vad. Det var något om att han alltid tog sina vänner och familj före mig. Han kunde ignorera mig flera dagar på raken medan han svarade sina vänner på snapchat ganska så flitigt. Så jag fick väl nog och skällde ut honom i chatten. Han är en sån där man som verkligen inte heller tåler att man säger ifrån tyvärr.
Jag minns vår finaste dejt det året som var i januari. Jag bjöd honom på en italiensk restaurang där vi åt lasagne med permesanost på. I det ögonblicket kände jag mig verkligen LYCKLIG på riktigt. Jag tänkte att allting var som en rosa dröm och att ingenting kunde gå fel.
Jag vet inte vad mer jag kan skriva om det här året. Men jag kan berätta för er om hur efterdyningarna blev. För de blev ganska så kraftiga. Jag gick till skolan som vanligt och låsades inte bry sig. Men alla tog hans sida och jag blev sittande ensam då Nadja hade gått ut året innan. Detta var en hemsk period. Till slut så lät jag det här styra mig och jag gick knappt till skolan utan pluggade mer hem ifrån och gick bara på de absolut nödvändigaste lektionerna. Jag var förkrossad och tappade håret började jag göra direkt efter han stack. Detta var första gången jag började tappa håret. Men absolut inte den sista. Ni minns kanske hur fint långt hår jag hade i början av bloggen? Allt det är borta nu...Jag kämpar som en gnu för att få tillbaka det just nu.
Jag tog examen sommaren 2017. Efter detta gick jag in i väggen då mitt liv rent åt sagt gick åt helvetet efter honom. Det jag dock inte visste var att hans liv var påväg åt samma håll, men på vilket sätt tänker jag inte avslöja här för det är något som är mellan honom och mig bara. Vissa grejer kommer jag inte ens ge er ens för bearbetningens skull. Alla jobb jag tog bara funkade inte. Till slut hamnade jag hos soc. Det var då jag i princip slutade leva. Jag bara låg i sängen och glodde in i väggen i princip. Exakt som jag gjorde efter min pappas död. Jag sörjde alltså honom precis som om han vore död. Var inte förrän augusti jag började må något bättre iaf igen. Jag fick städjobb och en kollega som hjälpte mig lite med att bearbeta det som hade hänt. Hon lyssnade. Hon fanns där. Hon var helt enkelt fantastisk! Det är en kollega som jag ändå alltid kommer sakna. Även om vi inte alltid kom överens gällande allt.
Jag minns förresten nu hur jag märkte att det var något med honom. Att han liksom började dra sig ifrån mig. Det var utanför sonens dagis. Där vid en gammal kyrka hade varit. Han kramade mig knappt och en hastig kyss var det sista jag fick.
